Björnbodaskolans uppsatstävling till minne av Nobel

Vinnare åk 5   Ebba 5A

En verklig mardröm

     Pling plong, pling plong.

 -    Ja jag kommer, dörr klockan ringer, jag springer och öppnar.

 -    Är din mamma hemma, sa en lång mörk man, han hade polis uniform.

 -    Ja hon sitter i soffan och målar naglarna, hur så, svarade jag

-         Vi måste tala med henne, det är väldigt viktigt, sa han.

-         Vad då vi, sa jag.

-         Jag och mina kollegor, sa han och pekade bakom sig.

Där stod en kvinna och en man.

-         Okej, mamma polisen vill tala med dig, ropade jag.

-         Sluta skämta, vem är det, ropade hon tillbaka.

-         Jag skämtar inte jag är seriös, ropade jag.

Jag hörde hur mamma reste sig och började gå, när hon kom fram till dörren
sa hon        

-         Vad har hänt, har Emma gjort något.

-         Nej det är dig vi vill prata med, sa polisen.

-         Kan Emma vara med, frågade mamma.

-         Ja om hon kan ta det här seriöst, sa kvinnan som dykt upp i dörr öppningen.

-         Det kan hon, sa mamma.

Efter ca en timme var dom klara och åkte, förens då fick jag mitt utbrott.

-         Dom kan för sjutton inte anklaga dig för att ha gjort något sånt om dom inte har något bevis, skrek jag.

-         Jag ska ge dom sjutton på att det inte är du som har gjort det, för eller hur har du inte gjort det.

-         Nej, svarade mamma tyst.

-         Jag drar till Sara, sa jag.

Jag tog mammas cykel och satte fart mot Saras kvarter. När jag klev in i Saras rum såg Sara på mig att jag var upprörd. Jag berättade allt för henne, hon förstod mig precis, vi var som systrar.

-         Om du var med din mamma när detta hände så måste det vara någon som försöker sätta dit henne, eller hur.

-         Mmm  men hur ska vi bevisa för polisen att mamma är oskyldig

-         Vi får väll undersöka kring fallet, sa Sara.

Vi tog en buss till platsen där brottet hade begåtts.

Vi frågade folk vad som hade hänt fast vi viste vad som hade hänt, de flesta sa att det var en kvinna med blont lockigt hår i fyrtio femtio års åldern som försökt rånat banken men miss lyckats och snott en bil för att komma undan.

Den beskrivningen stämde ganska bra in på min mamma, hon är fyrtiosex och har blont lockigt hår men hon har verkligen inte försökt råna en bank och har definitivt inte stulit en bil. Det fans en tant som sa något märkligt, hon sa att hon sätt några kol svarta hårstrån under det blonda håret på kvinnan.

Vi cyklade tillbaka hem. Hemma hos Sara kom vi fram till att om tanten talat sanning hade den som rånat banken haft peruk eller ny färgat hår. Min mamma hade varken peruk eller ny färgar hår var jag visste.

På vägen hem från Sara tog jag några bilder på havet, havet ligger strax utan för vårat kvarter. Jag tog också några bilder på naturen.

När jag kom hem förde jag över bilderna till datorn och skickade dom till Sara, sen gick jag och la mig.

Nästa dag ös regnade det.  Jag gick upp och klädde på mig, det var dålig stämning vid frukost bordet, mamma brukar alltid skoja och busa när vi åt frukost men nu satt hon tyst som en mus.

-         Jag drar till Sara sen

-         Mmmm, svarade hon.

Som alltid tog jag mammas cykel och åkte i väg till Sara.

-         Hur fick du tag i den där bilden, sa Sara

-         Vad då jag tog dom vid havet och i skogen, hur så.

-         Ser du inte det står en mörkhårig man med en blondperuk bakom trädet.

-         Oj det har jag inte sätt .

-         Fattar du inte det var någon som spionerade på dig, den som gjort brottet

kanske inte försöker sätta dit din mamma hon eller han kanske försöker sätta dit dig.

-         Tror du verkligen det, det kan ju ha varit någon som plockat blåbär.

-         Jag tror inte någon med peruk plockar blåbär mitt i natten.

-         I natt kan väll vi gå till skogen och kolla om han lämnat spår, sa Sara.

-         Okej om vi har med oss en ficklampa, svarade jag.

-         Ja vist bara vi håller ihop.

Klockan tolv på natten som vi bestämt möttes vi vid Saras hus.

-         Har du ficklampan med dig, viskade jag.

-         Ja, kom nu vi går igenom skogen.

Vi gick långsamt, plötsligt hörde vi ett knak.

-         Vad var det, var det du, sa jag

-         Nej

-         Titta en skugga, sa Sara plötsligt

-         Kom vi går nu, jag är rädd, sa jag

-         Nej vi går inte vi springer!!!!

Skuggan förföljde oss när vi sprang, jag sprang så fort jag kunde, helt plötsligt snubblade jag.

-         Hjälp mig.

-         Akta, skrek Sara. 

Jag märkte att skuggan var i kapp mig, plötsligt  kom en man bakom trädet. Han tog tag i min arm och släpade mig till sin bil. Sara stog som förstenad kvar. Sedan sprang hon det fortaste hon kunde mot mannens bil. Hon han se registreringsnummret men inget mer.

Sara sprang hem och ringde polisen. De visste direkt vem det var. Han hade haft problem med polisen förut. Poliserna sa till Sara och Emmas mamma att dom skulle vara lugna. Alla poliser letar efter dom. Dom sa också att Emmas mamma inte var misstänkt längre. Mannen i bilen var skyldig till brottet.

Väntan var lång men efter några timmar ringde polisen och sa att dom hittat bilen på en parkering och att Emma var oskadd. Tjuven hade försökt gömma sig men polishundarna spårade honom och han blev gripen.

Kvällen därpå var allt som vanligt och mamma vad gladare än på länge. Hon pussade Emma på pannan och sa.

-         Vilket äventyr vi varit med om.

-         Ja ett tag var jag osäker på om du vara skyldig eller inte. Men innerst inne visste jag att du var oskyldig!

-         Jag älskar dig mamma!

Slut